Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Depôten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De talade alla i munnen på hvarandra, kommo
med skäl och motskäl...
Den tröttaste hemförde segern.
Ensam gick han ut i snöstormen, brottades
med den, trängde sig fram. De liflösa fötterna
buro honom vidare. Han uttömde sin manliga
energis sista resurser och segrade ånyo öfver
motståndet. Han gick och syntes aldrig mer.
Kamraterna väntade på honom. Och när
de väntat tillräckligt länge bröto de upp. De
drogo vidare med ett tyst tack för uppoffringen,
hvars värde ingen bättre än de förstått. Stilla
vinkade de åt det håll, där de antogo, att en
dödstrött polarfarare, hos hvilken allt utom
hjärtat förfrusit, sof sin sista långa sömn.
Så släpade de sig framåt öfver snövidderna.
Deras inälfvor skreko efter föda, deras hjärnor
ältade blott en enda tanke: skulle de hinna fram
i tid?
Någonstädes framför dem fanns depôten,
dit de sträfvade. Blotta tanken på födan, bränslet,
ljusen, allt, som väntade, fyllde dem med glädje,
skänkte nya krafter. Brösten vidgades, ögonen
fingo glans. — Hvad nu? Hade de inte gjort
det omöjliga möjligt? Hade de ej funnit polen,
trampat just den enda fläck, dit deras längtan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
