- Project Runeberg -  Dikter /
124

(1830) Author: Johan Ludvig Runeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 124 -s

Så hon sade, ocli långt lian från stranden
Kastade sitt spanne ut i hafvet.
Men den rike gick förgrymmad dädan;
Och förgrymmad ropte flickans stjufmor:
Olycksaliga, hur liar du handlat?
Ingen höghet har du mer att vänta,
Intet guld skall skimra i din boning
Och ditt spänne ser du aldrig åter.
Men den ädla flickan log och sade:
Hvad är höghet, mol min framtids lycka,
Hvad är guld, emot ett lif med kärlek,
Hvad är spännet, mot min ynglings hjerta?

27.

Stor var Tavastländarn Ojan Pavo,

Stor och väldig ibland Finlands söner,

Stadig, som en granbevuxeu klippa,

Djerf och snabb och kraftig som en stormvind-

Tallar hade han med rötter uppryckt,

Kufvat björnar med sin blotta armkraft,

Lyftat hästar öfver höga gärden,

Och, som strån, förmätne männer nedböjt.

Och nu stod den starke Ojan Pavo

Stolt och väldig uppå Lagmanstinget,

Midt på garden stod han ibland folket,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:35:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jlrdikter/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free