Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131 —
Försvunnen var, i blinken, hennes hvila.
I hamndfull harm spratt furien opp, och tog
Ur smärtans koger ett förgiftadt svar;
Men hvarje pil, som flög från tungans båge,
Föll krossad mot förvridna läppar ned,
Tills raseriet, dämdt inom dess barm,
Bröt fram uti ett hånskratts fulla strömmar.
Ur dvalan väcktes syskonskaran nu:
Den bleka plågan, och det hemska qvalet,
Och trånaden, som tärs af evig hunger,
Och afunden, som andas pest, och vreden,
Som fröjdas af siu blodbestänkta dolk.
De väcktes alla, och i modrens spår
Framilade den käcka legionen,
Och bröt med jubelskri till fejd. —
Och nu, du milda gnista, lån af Gud,
Du ljusa engel, som lik solen glädde
Min lefnads vår, förnuft, hvad är din lott?
Att kufvadt dväljas, mellan mörkrets andar,
I grottorna af mitt förtärda hjerta,
Att somna in vid dina bödlars skrål,
Och vakna opp vid dina kedjors slammer.
Jag sade: jag vill anförtro åt dagen
Mitt hjertas ödemark, att vederqvickas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
