Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 —
Den Gud, som lockar rosen ur sin knopp,
Och örtens späda frö, ur grosets sköte,
Den höga, strålbeklädda Gud, som sprider
Sitt lif, sin vällust i en död natur,
Och tvingar stoftets alla myriader
Att jubla kring sitt glimmande triumphtåg,
Den Gud, som häguade min barndoms blomning,
Skall ej förskjuta mig, så sade jag,
Och höjde min förgråtna blick mot öster.
Då blef det ljust kring österns rand, och solen
Steg opp, och stänkte, som en mogen drufva,
Kring himmel, jord och haf, sin purpursaft.
Och ethern drack — och strålade af fröjd,
Och böljan drack — och skälfde af förtjusning,
Och jorden drack — och kullar, berg och dalar
Berusades af drufvans blod, och glödde,
Och väckte sina tusen söfda barn,
Att tömma morgonens och lifvets fullhet.
Af jubel ljödo nejdens alla echo,
Kring fältet sprungo hjordarna, mot skyn
Flög fågeln med sin tungas glada offer,
Och menniskan, den sällaste af alla,
Gick majestätlig fram, med knäppta händer,
Att digna ned, af andakt, inför Gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
