Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 161 -
Der strö dem ut, ocli jag vill skada då,
Välsignande, från himlens sal derpå.
Men der du ser en tröstlös kärlek kräfva
Af jord och himmel eii förlorad sällhet,
Der strö ej guld, ej diamanter ut;
Men höj din lic, skörda! —
Han.
Sömn, o sömn!
Du svala dagg för hjertats sjuka blomma!
Du blida, som på drömmens vingar bär
Den qvalda anden ur sin fangaboning,
Och låter honom, några stunder, fri
I evighetens ethersalar andas!
Kom, sänk dig ned till oskulden, fastän
Dess bädd af klippans kulna mossa reddes,
Och fast hon lutar hjessan mot en famn,
Der alla lifvets vilda sorger storma!
Hon sofver ren —■ min bön är hörd — hon sofver.
Se, överståndna äro dagens mödor,
Och plågor, hopade af långa år,
Uti ett enda ögonblick förgätna.
Hur lugn är ej den godas sömn — som qvällen,
När dagens stormar rasat ut, förklaras
Dess sorgebleka anlet mer och mer;
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
