Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 171 -s
Hau Lär sin Loja i sig sjelf, sålänge
Han Lär ett minne än af tidens kärlek,
Och denna kärlek är ej skakad af
Så lätt, som grusets sköra fjettrar Lräckas.
Se, klippan stiger Lrant mot molnets rand,
En färd till toppen, och ett språng från den,
Hvad ringa pris för sällheten och friden,
Om dessa kunde köpas dermed hlott!
I tusen skilda drägter vinkar döden,
Så Llid, så litet skrämmande i hvarje,
Jag kunde störta i dess öppna famn
Så glad, sonx svanen i det klara sundeL,
Och dröjer dock — o, hvarför dröjer jag?
Ha! Llefve anden friad genom döden,
Och ren från hvarje jordiskt minnes smitta,
En suck, en enda klagan skulle då
Ej mera flyga öfver mina läppar;
Nej, Llomsterkransa skulle jag min panna,
Till fjällets spetsar ett triumphtåg göra,
Och under glädjesånger ville jag
Mig segrande i djupets Chaos störta;
Men nu, hvad vore dödens frukt? ett lif,
Blott mera mäktigt att sitt qval Legripa.
O! ingen himmel vore herrlig nog,
Att locka dig från jordens dalar, ande!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
