Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
Nu ser jag Minna, himlarna och Gud.
O kärlek! huru skön är icke du
Emot den Amor, med förgiftadt koger,
Som dikten målar och passionen tror.
Du står förklarad för mitt öga nu,
Jag ser din Låge riktad-, men den är
Den öppna famn, du sträcker ut mot verlden;
Och dina pilar känner jag — de Lildas
Af oskuld, salighet och ljus.
Det var en stund — jag såg dig då i samma
Gestalt, som nu — det var den första gången,
Jag dig förklarad såg i Minnas Llick.
Dig slöt jag då med henne mot mitt hjerta;
Men Llott en stund, sen fann jag dig ej mer.
Mitt ljus var slocknadt, i min själ var skymning,
Och för sömnvandrarn genom lifvets natt
Sjöng sinnligheten en förrädisk vaggsång.
O! endast tvenne flyktiga minuter,
O! af det långa lifvet endast tvenne,
År menniskan ur stoftets dvala väckt,
Och kan mot andeverldens vällust skåda;
Och dessa gry med hennes första kärlek,
Och hennes sista stund. Som Larnet hvilar,
Med slutna ögon, vid sin moders Larm,
Så hvilar menniskan i evighetens.
En gång, vid modrens kyss, slår Larnet opp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
