Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 121 —
ammas af den friska sommarvärmen, och i
frihet genomblomsti*a sitt lif. Blott en dag
hade den sköna blomman skådat fram ur sin
knopp, och öfver sitt anlete bar hon ännu
detta skimmer, som tyckes tveka, om det skall
höra till jorden eller himmelen, och som gör
det omöjligt för ögat, att bestämma hvar
bladet upphör, o,ch hvar färgen, daggen, luften,
ljuset tager vid. Jag offrade henne för mitt
barn, ryckte henne opp ur mullen och
skuggan, bortblåste stoftet frän hennes rot och
fäste henne på en qvist af trädet, med den
veka kronan vänd mot solens ohejdade strålar.
Jag tog Rosas arm, vi gjorde tyste en
vandring kring parken och kommo till vårt
förra ställe tillbaka.
Blomman hade börjat gulna redan; borta
var den sköna glansen från hennes hy, och
bladen lågo vissnade i solens ljus. "Se,"
sade jag åt Rosa, "nyss växte denna blomma
lågt, och sträckte sin rot ned i jorden. Och
skuggan höljde hennes lif, och stoftet rörde
hennes stoft: men bar hon ej mera af
himmelen i sitt väsende då, än hon nu bär, och
var hon icke min glädje då, i stället för att
hon nu är min sorg? Om hon nu med egen
makt lösryckt sig från den plats, min kärlek
anvist henne, och för att snart renas till idel
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
