Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 122 —
skärhet, skiljt sig från gruset och lyftat sig
opp i solens eld, skulle jag derföre älska
henne? Skulle jag icke säga: dö, fåvitska blomma,
ty du kan iekë lefva så !"
’’Att dö," sade Rosa leende, "är det ett
ondt att dö?""
"Att dö," sade jag, "är att födas till lif,
8tt dö är ock att födas till förstöring. O, min
Rosa, alt dö såsom denna lilja i går dog
kiiopp-lifvets död, föl,’ att i dag utbreda sin
silfver-hvita krörø:, dßt ijfj att dö, fqy0ajtt lefva i
ri-k-avfe fägring pfcji ^glädjas- i en ljusare verld.
Eli sådan död dog liljan.’, dfti frpn bröt sitt
fängelse, oclii hon dogi ideif -icl^e derföre; glt hon
vissnat i sin knopp, utan derföre, att lion i
sitt dunkla hem frisk och trogen vårdat sina
blad, tills naturen fann dem mogna att möta
dagen. Så dör deri, som dör för alt lefva.
Han brådstörtar icke ur sin knopp, utan ban
fyller den med skönhet och lif, och sedan
bortkastar han icke sina blad, utan han
utbreder dem i glädje och ljus/’
Så talte jag. En stund förflöt i tystnad.
Allt var lugnt, högtidligt, väntande. Jag
hoppades. — Det är rysligt, min herre, och jag
fasar för alt nämna det. Mitt barn besvor
mitt fadershjerta, att icke förföra hennes
svaga, värnlösa själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
