Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 125 —
fullkomlighet hör sjelfva det ofullkomliga
tiga, som icke ser den.
Den 7 Februari. Midnatt. Rosa vakar.
På den hvita drifvan ser jag skenet af ljus
från hennes fönster. Sjelf har jag tändt min
lampa i brist af sömn. O strålar på drifvan,
vittnen om en ljuskälla ur hvilken J utgått,
i er har jag under natten älskat att se bilder
af menskligheten, denna heliga strålflod från
Gud. Rosa, mitt förvillade barn, klandra ej
strålen derföre att den gått så långt bort från
ljuset; ju klarare den är, desto längre hinner
den, och ju längre den hinner, ett desto klarare
ursprung röjer den. Låt oss stråla här af
kärlek och tro, så skall natten omkring oss blifva
dag, låt oss icke bäfvande kasta oss in i vår
källa tillbaka, det är att neka henne att äga
strålar, det är att neka henne att vara ljus.
Den 17 Mars. Första vårdag. Solen
å-tertar sitt välde. Luften är genomandad af
lif, den har vaknat ur sin dunkla vintersömn
och snart skall jorden vakna. Rosa har
lemnat sitt rum för första gången sedan länge.
Hon har sutit en stund på trappan, hört
sparfven qvittra ocli sett de tindrande dropparna
falla från taket. Jag såg hennes blick stråla,
jag hörde henne andas med djupa, törstande
drag, och jag tror att hon en minut sökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
