Note: This work was first published in 1970, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om det illyriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke nationer.
Därför kom den sydslaviska bourgeoisin under sin ”nationella
renässans” på adertonhundrafyrtiotalet att söka utbilda ett
gemensamt språk för slovener, serber och kroater i Illyriens namn.
Det går troll i ord och den historiska nödvändigheten är ironisk.
I Grekland var det den bajerske greven Josef Ludwig von
Armans-perg som var Otto av Greklands rikskansler. Han klädde de grekiska
soldaterna i bajerska uniformer; men flyttade det bajerska
Greklands huvudstad till Aten. Genom att han lät riva och förinta
nästan hela det bysantinska och det turkiska Aten gjorde han det
möjligt för den grekiska bourgeoisin att anknyta till Akropolis och så
skapa den grekiska tradition av vilken de hade behov.
De sydslaviska strävandena framträdde först som den ”illyriska
rörelsen”. Det som senare skulle ta sig öppet sydslaviska
(jugoslaviska) och panslaviska uttryck maskerade sig under namn av de av
slavema många århundraden tidigare fördrivna illyrierna. Prosper
Mérimées ironi var mångtydigare än han kunde ana och det var inte
helt tillfälligt att den till ryskt nationalmedvetande väckte Pusjkin
trodde på de ”illyriska folksångernas” äkthet.
Men mellan dessa sig till nationalmedvetande väckta sydslaviska
och grekiska folk levde de icke slaviska och icke grekiska albanska
stammamat En turkisk utkantsprovins vars fattigdom var lika djup
som folkets erkända vildhet.
Albanerna var uppdelade i två språkliga huvudgrupper; geger
och tosker. Dessa var sinsemellan uppdelade i mot varandra
stridande stammar och ätter. Men albanerna var också delade i tre mot
varandra stridande religioner; islam, den romersk-katolska kyrkan
och den grekisk-ortodoxa kyrkan. I bergen var de albanska
stammarna så gott som självständiga, i städerna härskade turkarna. Men
gemensamt för alla albaner var att de upplevde sig som icke slaver,
icke greker, icke turkar. Gemensamt upplevde de sitt språk som ett
eget språk och sin historia som en egen historia. Skanderbeg var en
hjälte för dem alla. Och om man skulle tala om illyrier så var
albanerna de enda som — med en viss rätt — kunde betrakta sig som
illyriernas ättlingar.
Den albanska nationsbildningen var sen. Det tycktes länge som
om albanerna skulle bli ett av de utplånade folken i Europa. Balkans
walesare eller basker eller samer.
Den albanska nationen kunde nå sin befrielse endast genom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
