Note: This work was first published in 1970, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albaniens självständighet och den proletära internationalismen eller Branting och de albaniska stammarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Socialdemokratin har alltid klart framhållit att bakom Balkankrisen
ligger en frihetsresning av undertryckta klasser och folk, vilka sprängt
hindren för kultur och framsteg. Vi ha pekat på Europas stormakter
som ansvariga för att utlovade reformer stryptes och för att
problemens lösning ej fick ske på fredlig väg, som tiden krävt och
möjliggjort.” (Social-Demokraten 4-12-1912)
Hjalmar Branting gjorde inte en socialistisk analys av
motsättningarna; han hade sjunkit till en liberal ståndpunkt; då han
övergivit marxismen förmådde han därför heller varken återge den
riktiga analysen av de konkreta stormaktsmotsättningar som manifestet
uttryckt eller den klassanalys av motsättningarna på Balkan som låg
bakom manifestets uppfordran till Balkanländemas
socialdemokratiska partier. Därför kunde Hjalmar Branting skriva:
”. . . att för lokala tvistefrågor på Balkan av de mest underordnade
slag har det på skarpaste allvar kunnat sättas i fråga, att Europas
mäktigaste folk skulle sända sina miljonhärar och sina Dreadnought-flottor
mot varandra, att de högst civiliserade ländernas bästa krafter skulle
skövlas för olika meningar om en serbisk uthamn eller om måttet av
albaniska stammars självstyrelse!” (Social-Demokraten 4-12-1912)
Denna opportunism, denna platta och ”samlande” fredsvilja som
Branting gav uttryck åt präglade de stora socialdemokratiska
partiernas ledning under första världskriget. Den gjorde det möjligt för
dem att överge Baselmanifestet, att spränga Internationalen, att gå
över i bourgeoisins läger.
I debatten på Stockholms Arbetarkommun den 12 mars 1916 mot
Erik Hedéns krav att inkalla en extra kongress för att mobilisera
arbetarklassen till kamp mot kriget uttryckte Hjalmar Branting enkelt
och klart den uppfattning II Internationalens ledande
partibyråkrater hade om sig själva:
”Det blir till sist, även om en kongress kommer samman och beslutar,
några få förtroendemän som få bedöma den verkligt föreliggande
situationen och ta ansvaret för vad de tillråda. Men vad i all rimlighets
namn skall då en kongress med sina allmänna talesätt vara till för
nytta . . .”
Efter tre timmars debatt blev Branting nedröstad och förlorade
med 303 röster mot 283. Men — som han själv sagt — det spelade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
