Note: This work was first published in 1970, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Men vilken självständighet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tyskland stödde Österrike-Ungern, men var ännu inte förberett
för kriget. Efter överläggningar med England sökte Tyskland
påverka Österrike att inte inleda ett världskrig.
Två makter var direkt intresserade av ett omedelbart världskrig.
Conrad von Hötzendorf, Österrikes generalstabschef, framhöll inför
tronföljaren att krigsmakten var redo; man hade visserligen mindre
chanser än år 1909 men det var ännu inte för sent att segra.
Frankrike var berett till krig. Paris visade sig otåligt över den ryska
slappheten. I samband med de nya lånen krävde Frankrike att Ryssland
skulle förbättra sina krigsförberedelser.
I detta läge blev Albanien den tapp om vilken hela frågan om krig
och fred kom att vrida sig. Där korsades de olika intressena. Sir
Edward Grey skrev senare:
”Österrike var fast beslutet att om Albanien upphörde att vara turkiskt
territorium skulle det inte övergå i serbisk ägo och bli en del av
Serbiens erövringar. Serbien som fördes framåt av sina egna segrars
flodvåg kunde lätt överskrida gränsen för en oundviklig konflikt med
Österrike. Om detta inträffade och om Ryssland kände att det var
tvunget att stödja Serbien, då kunde det europeiska kriget inte undvikas.
För att i förväg skydda sig mot denna fara och undvika katastrof
föreslog jag en konferens mellan makterna . . .”
På den brittiske utrikesministerns sir Edward Greys initiativ
möttes alltså makternas ambassadörer i London under Greys
ordförandeskap. Tre av makterna hade direkta intressen i den ”albanska
frågan”. Ryssland ville dela upp Albanien mellan Balkanförbundets
stater. Så skulle Serbien få en hamn på Adriatiska havets kust.
Österrike-Ungern och Italien var båda intresserade av att lägga beslag
på Albanien — inför det ryska hotet kunde de därför enas om att
kräva ett stort och självständigt Albanien. Den 17 december 1912
kunde makternas ambassadörer på sitt första möte nå fram till en
kompromiss; Albanien skulle bli autonomt.
Det var dock svårt att säga vad detta innebar. Ryssland föredrog
att tolka det som om Albanien skulle bli ”en autonom provins under
sultanens suveränitet”. Detta motsvarade de serbiska kraven — ty
om det var en provins under sultanens suveränitet kunde frågan om
dess uppdelning lätt resas på nytt. Men Poincaré framhöll att ”en
turkisk suveränitet över Albanien kunde resa mycket motstånd och
att suzeränitet vore tillräckligt”. Det blev konferensens beslut. Alba-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
