Note: This work was first published in 1972, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugo år efteråt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag en ung marxistisk litteraturkritiker tala i radio.
Han säger:
”... den estetiska och ideologiska katastrof den
socialistiska realismen inneburit...”
Jag är inte överens. Då för tjugo år sedan förde vi
våra diskussioner kring den socialistiska realismen.
Dessa frågeställningar var rikt befruktande. Också
när vi diskuterade Francis Bacon och det engelska
måleriet eller den svenska ny-expressionismen eller
den italienska social-realismen begagnade vi oss av
den socialistiska realismens ramar.
I början av femtiotalet startades skivbolaget
”Avan-ti”. Där gavs ut sådant som Brechts
”Enhetsfront-sång” med Ernst Busch och Spanien-sångerna från
inbördeskriget och ”Atom song” och ”Woodsboro
Cotton Mill blues” med Pete Seeger och ”Song of
my hands” och ”Banks are made of marble” med
Ernie Lieberman och mycket annat. Det var vad vi
menade med socialistisk realism. På kvällarna sjöng
vi ”Lob des Lernens” eller ”Den lille trumpetarn”
eller ”Steppsången”. Skivbolaget var ingen ekonomisk
framgång. Men femton år senare skulle det varit
det. Det var inte något fel att vi spred ”Folk and
Protest” år 1952!
Vårt femtiotal hade en rik skandinavisk litteratur;
författare sådan som Scherfig och Allan Eriksson
(”Farväl till Paradiset”, denna underbara bok, såldes
i 75 000 exemplar år 1954 fast de svenska
litteraturhistorikerna aldrig noterade det). Arbetarkulturs
förlag var litet, men det gav ut goda svenska realister...
och skrifter som säkrade vårt svenska kulturarv,
Almqvist och Linné och Strindberg.
Det officiella femtiotalet hade sina engelskspråkiga
författare. Vi hade våra. Epiker som Alvah Bessie,
Ralph de Boissiere och Frank Hardy, kritiker (och
historiker) som Herbert Aptheker, Maurice Cornforth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
