Note: This work was first published in 1989, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dock en av de förnuftigare. Situationen är fortfarande —
eller rättare åter och åter och åter — konst är vad en
gången tids kulturpublik (den smala) ansåg fint.
(Konstakademiens ingång vid Fredsgatan, denna skog av
gipsfigurer. Flera — nu längesedan döda — generationer
av konstnärer trodde livet skulle se sådant ut.)
Men om man inte binder sin konstuppfattning vid ett
tunt överklasskikt blir både möjligheter och
uttrycksformer oändligt mycket större. (För att förebygga, om jag
talar om dokumentärt verklighetsskriveri som litteratur
så menar jag inte att sonetter därmed blir o-litteratur,
om jag talar om dokumentär TV så menar jag därmed
inte att teater är o-konst.) För en tid sedan (när detta
skrivs) gick det första programmet i narkomanserien.
Där fanns helt fantastiska scener. Där kameran inte var
•konstnärlig» med ljus och effekter utan ett tittrör rakt
in i verkligheten. Där människomas gester och nakna
ansikten skapade spänning. Den andlösa. Den verkliga.
Visst fick programmet beröm. Men man borde också
ha diskuterat detta — och andra — dokumentärprogram
som konstform. Den redigerade verkligheten. En av
många former således. Men en form.
I en diskussion med Rune Hassner om film skrev
Arne Sucksdorff att det alls inte var billigare att arbeta
med amatörskådespelare. Och det låter ju helt
förnuftigt. Men är tvetydigt. Det är säkert besvärligt att spela
Hamlet med amatörer. Vore det inte det hade vi inga
yrkesskådespelare. Men om man arbetar dokumentärt,
om man inte alls uppför ett skådespel utan låter
människor fungera normalt i normala miljöer och sedan
redigerar materialet då kan man inte begagna skådespelare. Det
inses inte alltid. Sucksdorff själv råkar ut för detta. Hans
indiska by är inte en indisk by som tolkas av Sucksdorff.
Den blir paradoxalt nog en indisk by som försöker
tolka vad Sucksdorff ser i en indisk by.
Eftersom jag respekterar Sucksdorff kan det vara
lämpligt att just utnyttja några av hans yttranden för
att dra fram tvetydigheterna i ljuset. De «konstnärliga»
tvetydighetema. I samma artikel (Expressen 27—11)
skrev han:
«Dessutom finns det all anledning att ställa frågan om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
