Note: This work was first published in 1989, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det har varit stor kraftverksfest i Norrland.
Statsministern själv var där. Alla var lyckliga. Vi besitter ju den
formel med vars hjälp lax kan förvandlats till
neonreklam i huvudstaden. Detta är oss en stor tillgång då
de flesta av oss tycker om lax — ty den är ätbar — och
mycket få av oss kan känna någonting inför
neonreklam. (Att trettiotalisterna besjöng neonskyltarna kan
förklaras med att laxen då ännu var fattigmansmat i
övre Norrland och sångarna själva var bondpojkar just
anlända till staden.)
Och den som inte förstår hur stort det är att det
ätbara offras för det onyttiga han är reaktionär. En
konstig typ som menar att det där med miljöplanering, »det
nya samhället» och »den socialistiska människan» är
något annat och mer än blott en anpassningsprocess till
ett marknadsstyrt lönsamhetssamhälle. Bara det att jag
skriver detta visar att jag är naiv. Ty ödeläggandet av
våra älvar har skett av praktiska skäl.
Låt mig därför ta ett annat exempel än laxen och
neonreklamen; ett som är viktigare. PR-mannen tillhör
det mest onyttiga — för att inte säga skadliga, som vår
kultur frambringat. Hans uppgift i samhället är att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
