Note: This work was first published in 1989, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ten. Hon såg det från sjunde våningen. Han kördes
raka vägen tillbaka till anstalten. Nästa gång han kom
ut slängde han henne utför trappan. Hon knäckte två
revben. Då åkte han in på allvar. Nu försöker hon få ut
honom. De skriver kärleksbrev till varandra.
— Det är det jag menar, säger Pavel, i Sverige kan
ni inte skildra passioner, på sin höjd kan ni skriva
rapporter över socialfall.
— Det där var handlingen, skelettet, säger jag. Det
är bakgrunden som gör det till passion. Hur de
träffades i ungdomsklubben, ung kärlek, parker och allt.
Varför dricker han? Varför super Jeppe?
— För att han är svensk, säger Ester.
— Nej, säger jag. Han är människa.
— Har de barn? frågar Sonja.
— Två, säger jag.
— Och det glömde du, säger Ester. Det är typiskt.
Som svensk författare glömmer du både de sociala
sammanhangen; barn, arbete, samhälle och tappar bort
passionen och förklarar den som gällde det bara
missanpassning och inte passion. Vet du överhuvudtaget som
svensk vad passion är?
— Ni avbryter mig hela tiden, säger jag. Jag skulle
komma till allt det där. Flickan som blir mor och sitter
ensam i sin tvårummare högt uppe i ett hus i Vällingby
och min kompis som pendlar på tunnelbanan och bilen
och TV-apparaten och trappuppgången full av ungar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
