Note: This work was first published in 1989, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om döden i folkhemmet borde man skriva, säger
vännen N. Jag menar inte i första hand våra
begravnings-industrier, vår kommersialiserade dödskult — det är i
och för sig ett fascinerande ämne — utan det allmänna
bortlögnandet av döden som faktum. Om man ställer
sig ett steg vid sidan om vår kultur och betraktar den
så som man betraktar varje annan kultur framträder
välståndets ofria dödsångest mycket tydligt. I denna
kulturs folklore, så som den kommer till uttryck i
tidningar och tidskrifter, i nyhetstelegram, populärlektyr
och schlagertexter är döden nästan alltid ond bråd död.
Döden uppträder som tillfällighet, som onda makters
spel. Spänningen mellan denna folkhemskulturens
döds-lore och döendet som praktiskt problem för
folkhemmets sjukhusorganisation avslöjar en djup spricka i vår
kulturs medvetenhet. (För att inte behöva utreda en
sidotanke — de folkhemsreligiösas dödslore skiljer sig
ej från de icke-religiösas. Läs deras skrifter.)
Denna inställning till döden är primitiv, det är den
magiska världsbildens dödsuppfattning. Den är långt
primitivare än Havamals: Fä dör / fränder dör / själv
dör du likaledes / jag vet ett som aldrig dör / domen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
