Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På hafvels arm hon aldrig dock har gungat,
Mot stormens jettar bröt hon ej sin bog,
Och en korsar hon mötle ej på fjärden,
Som ville mana ut till vådlig strid.
Se’n or så lätt att ligga invid stranden
Med bergad laddning och den lätta glans,
Som simmar ofvanpå för hopens öga
Och tillfredsställer många — ej den blick,
Som vill se in i skeppets innandöme,
Der kanske många dolda maskar bo.
Dock — när så är — då är det ljuft alt vela,
Att domen tillhör först och sist den Gud,
Hvars djupa, evigt gällande försoning
Går, som en stor och helig liljeram,
Kring Gamla Testamentets stränga taflor, —
Den Gud, hvars sista ord på korsets ceder
Var nåd, — hvars aldrasista suck var kärlek.
Oss höfves derföre som bröder vandra
I böner både för och med hvarandra,
Förlåtande, försonande, som han,
Som död och verld och djefvul öfvervann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
