- Project Runeberg -  Dikter
Author: Johan Nybom
| Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

av Johan Nybom

Sven Johan Wijkman

Över livets vårfält drager dödens tunga, kalla vind,
bryter blommor, isar hjärtan, liljeströr så mången kind,
bäddar mitt bland varma rosor sina kalla gravar opp,
där en oersättlig saknad sänker ned sitt skönsta hopp.

Blomman, som för morgonstrålen bävande slår ut sin knopp,
står om kväll'n med dignad stängel som ett bleknat barndomshopp:
och av ynglingen, som diktat sig en värld - så skön och ljus,
kläder döden livets rustning, blåser av det lånta grus.

Dock - när plågan blandar galla uti livets nekarskål,
blir så ljuvt, att lik en Phoenix, stigande från eget bål,
skärad uti eld och lågor, fly till andra världars frid,
dit ej smärtans dämon tränger, ej begärens vilda strid.

Så är frid uti ett hjärta, där blott strid det gällde nyss.
Åter har en hoppfull yngling bleknat av för dödens kyss! -
Brustet ögat, kyld är barmen, härjad hoppets sköna vår,
och bland kindens vita liljor leker blott en stelnad tår.

Glad och frisk som morgonvinden flög han nyss i livet ut,
vann sig kärlek, knöt sig blommor av var flyende minut,
och de skördar, dem han bärgat - oförgätna lärors gärd -
gömde han så troget alla i sitt hjärtas rika värld.

Sköna blommor på vulkaner - så är ynglinghjärtats vår,
och en lyrisk tjusningsåder genom ungdomslivet går.
Ynglingen vill liv och seger, hopp och kärlek; han är varm, -
jord och himmel, sol och tårar gömmer han i samma barm.

Yngling, kom och lär! - här vilar nu en broders pilgrimsskrud,
ren som snön på svanens vinge, lämnad uppå ängelns bud.
Nyss brann ock i detta hjärta livets flamma, klar och skön;
nyss en ädel ande firat här sin sista morgonbön.

Ensam ros på fadersurnan, ensam vid sin moders bröst,
hennes glada morgonminne, hennes skönsta aftontröst,
blommade han opp i oskuld,... till dess dödens ängel kom,
såg hans bittra strid - och vände livets matta lampa om.

Moder, helig är din saknad; den är hjärtats, den är vår!
Men - det skönaste på jorden ju ej länge dröja får.
Ser du hennes tårar, ande, gjut en droppe tröst i dem!
Lys som stjärna, dröj som ängel i din moders tomma hem!

Nu farväl! Sov ljuvt du broder! - Uppå griftens unga vår
står en blåvit minnets tärna, - speglar himlen i sin tår.
Lycklige, bland livets spillror fann du snart de sällas ö!
När som du man älskat, älskats - vad det då är skönt få dö!

Den fattiges julafton


Guds frid, min lilla stuga,
så torftig och så kär!
Visst får jag ödmjukt buga,
när jag där inne är.
Dock själv jag där befaller,
och ljus är stugan min,
ty i mitt fönstergaller
ser hela himlen in.

Se, hur dess stjärnor lysa, -
har jag ej juleljus?
Och Jesum får jag hysa
uti mitt låga hus.
Han på min bänk sig sätter,
han sitter vid mitt bord; -
har jag ej dyra rätter,
jag, som har livsens ord?

Är jag ej bland de rike,
om ock det ingen tror?
Han kommer ju som like,
han nämner mig sin bror.
Har jag väl skäl att klandra
på andras bättre lott?
Nej, ödmjuk vill jag vandra
och tro min Gud om gott.

De herrar, visa, höga,
ha väl ock sina sår,
och även deras öga
kan skymmas av en tår.
O, jag vill himlen bedja
min bön också för dem:
Glöm ingen i din kedja,
du barn av Betlehem!

Förledande profeter
gå kring i upprörd värld.
Gud vet, vad läran heter,
som bärs på deras svärd.
Ett vet jag blott: att ära
vad heligt hållas bör,
och icke tro var lära,
som dagens vindkast för.

Hur sakta skrider tiden,
hur lugn, i helig kväll!
Jag Jesum har och fride
till gäster i mitt tjäll.
Gud styrke när och fjärran
var like på sin stig!
Jag släpper icke Herran,
förrn han välsignar mig.

Linnæa Borealis


En blyg karit i nordens vår,
i minnets klosterdok hon står,
i ljuvlig mandeldoft och bön,
vestaliskt ren och skön.

En bedjande Mariabild,
hon blommar tyst, hon blommar mild,
där djupast minnets vaka slog
i enslig nordanskog.

Naturens blomstersuck hon är;
dess allra blygaste begär,
ljuvt rodnande, i strålar fly
på kindens liljehy.

Känn hur det slår i hennes bröst
Hon andas varmt i kulen höst.
För himmelskt ren hon är att dö
i själva vinterns snö.

Hon hör till dessa stora små,
som lika aftonstjärnan stå
i helig glans, i stilla ljus
i tidens vilda krus.

Ej har hon rosens stolthet fått, -
nej, hon vill vara måne blott
till denna blomstervärldens sol,
som står vid nordens pol.

Du silverljus i rosengård,
pärlsmycke på den stores vård,
som gömmer bort din egen glas
jungfruligt skygg i hans, -

brinn i den tysta skog som förr
och vid en nordisk tärnas dörr,
i ljuvlig mandeldoft och bön,
vestaliskt ren och skön!

Niagara


Jag stod på Niagaras öde strand,
förtärd av mina känslors vilda brand;
min inre värld mig tycktes ändå vara
ett ännu mera otämt Niagara.

En kolsvart, stjärnlös himmelskupa låg,
en likduk kastad över fradgad våg,
och åskan tungt på kopparmolnen körde,
men endast jag och nattens gast det hörde.

Allt levande så plötsligt undanvek,
i denna dödens vilda jättelek,
och satan skrattade sä gällt i bergen,
så att det skar och kylde genom märgen.

Så genom hjärtats svarta midnatt kör
förtvivlans vilda spann här innanför,
och lidelsernas djävlar hånfullt skratta,
sig vältrande i brott på lustans matta.

En gång - det är nu mycket längesen -
en salig tro ock i mitt inre sken;
nu otrons hemska mordbrand blott mig lyser,
dess eld min själ förtär, och jag - förfryser.

En gång en fager flicka mot mig gick,
av oskuld rodnande, med himmelsk blick.
Den blicken ljög: - en menlös narr, jag trodde,
att oskuld mera än på ytan bodde.

En mörkrets djävul i en himmelsk hamn,
snart låg hon domnad i en annans famn
och rodnande om ljuva synder drömde
och nöjets bägar till berusning tömde.

Man trallade också för mig en gång
om "evig vänskaps" tro en utnött sång;
den visan var dock icke svår att sjunga,
ty hjärta krävde den just ej, blott tunga.

Du mänsklighet! Vad vill du skryta av?
Du är, vad som du var, en pyntad grav;
din synd du uti dygdens trasa gömmer,
och, skuldfri själv, du likar friskt fördömer.

En raggig ulvaflock, med blick av lamm,
du stryker över hela jorden fram;
av Gud du säger dig ha lånat tycket,
men, med förlov, du felar i det stycket.

Du hycklerska, omkring din nakna blygd
du sveper händigt fikonlöv och dygd,
och sedan inför både Gud och like
du går och pockar på ett himmelrike.

Om här du vore uti en person,
jag skulle dig ifrån en diktad tron
i Niagaras bränning stöta neder
med dina dolda brott och fagra eder!

Och sedan väl jag gömt din usla skam,
jag störtade mig själv i virvelns damm:
hur rysligt skön den stunden skulle vara,
då Niagara uppslök Niagara!

Giv akt!

1848

Europas folk på sina kedjor skaka, -
den gamla formen mer ej hålla vill,
och ministärer falla, troner braka:
det syns, att Gud med folket vara vill.
Allt dödkött, vuxet kring ett rikes hjärta,
det måste skäras bort, om ock med smärta.

Paris som fordom åter itänt bålet; -
en monarki uti dess flammor brann.
I vrede sprang det opp och vässte stålet,
ty det sig hånat och bedraget fann;
och Tyskland bedja hörs, - nej, nej, befalla:
dess böner mäktiga som härrop skalla.

Italia har krossat tyranniet,
dess klassiska, dess dyra jord är fri,
och Polen väpnar sig mot barbariet,
ett folk, för ädelt, att ej frälsat bli.
Vad furstar brutit, folken skönt försona,
då Polen får igen sin stulna krona.

Och Danmarks ädla folk, en här av bröder
tätt slutet kring en högtänkt konung står.
I denna stund det kämpar och det blöder
och hjältedöden glatt till möte går.
Förrädarn tar patent på tyska dygder,
och tyskeriet bördar danska bygder.

Strid, Danmark, dina heligt dyra strider!
Din sak är rättvis, därför är den stark.
Om än ur tusen sår du blöder, - lider,
du får ej lämna bort en fotsbredd mark.
Så är vår tro. - Dig alla svenskar mana:
Bred över Slesvig Skandinaviens fana!

Vi svurit tro i livet och i döden,
med eldig ungdomsfröjd, med ungdomsmod,
vi svurit blanda samman våra öden:
hur gärna gåve vi för er vårt blod!
Och blod just plågar icke svensken spara,
när helst det gäller ära eller fara.

Vi vänta. - Kanske snart är inne stunden,
då ock för Sverige ärans timslag slår,
då vapen rassla uti Odinslunden
och var student i öppna ledet står.
Om Oskar vill, då glade vi ej dröja
att, starke i vår Gud, baneret höja.

Det blåser friskt ifrån den södra jorden,
och livet spelar i de unges blod,
och fädrens gravar, spridda över norden,
och hävdens röster ropa till oss: mod!
Ja, famn i famn vi bedje och vi svärje:
Åt kungen lycka, - ära, Gud, åt Sverige!

Så säga Sveriges studenter

1848

Om alla strängar på den svenska luta
dock voro lika många svenska svärd,
och varje bön, de unga hjärtan gjuta,
en man, fullt rustad för en riddarfärd, -
då kommo, Danmark, tusen svärd och män,
men Sverige, Sverige, - Sverige dröjer än.

Hur länge skall du överlägga, bida,
du gamla lejon på okuvad strand?
Månn det ej klappar i din vänstra sida?
Har du ej kvar din kända klo och tand?
Är ditt som kvinnans offer blott en - tår,
ej svärd, som biter, icke arm, som slår?

Nog har du råd. Du har en rikedom:
din gamla fana och din gamla ära,
en hävd, som gömmer lik en helgedom
uppoffringens och hjältemodets lära.
Är nu den läran och den äran glömde, -
så sov din dödssömn: - du är redan dömd.

Se, Danmark ser på dig. Nå, giv ett svar,
det enda, som kan väntas här från norden:
att Sverige vapen emot våldet tar
och vill med svärdsklang giva makt åt orden.
Säg till, men - säg med kulor och med krut,
att Slesvig Danmarks är nu som förut!

Studentvisa


Jag är student i livets vår,
jag har en vän, som mig förstår,
därtill en vacker flicka:
hon är så glad, så god som gull,
och har en barm av liljor full; -
kom, bröder, låt oss dricka!

Född är jag blott till man och fri
och hatar dödligt slaveri,
hur helst det nämns på jorden, -
min egen herre, ingens slav,
därtill en äkta skandinav:
skål, bröder, skål för Norden!

Jag klandrar ej mitt ödes gång;
jag stämmer upp min svenska sång
och vandrar trygg min bana.
Glad, om ock världen synes tung,
jag följer, stolt liksom en kung,
min fosterländska fana.

Jag dricker brorskål med envar,
som något stål i bröstet har
och älskar sång och gamman.
"Vin fröjdar hjärtat", Syrach sagt;
jag noga det på sinnet lagt, -
skål, bröder, allesamman!

Jag är ej rik, dock aldrig snål,
kälkborgaranda jag ej tål,
ej miner sura, söta.
Har jag en skilling, har min vän,
ty så det höves unge män,
vad helst oss ock kan möta.

Och kommer någon mulen dag,
jag klagar ej. Ske Guds behag!
Jag lugn min pipa tänder;
ty kommer dag, så kommer råd,
sist kommer kanske himlens nåd
coh moln i solsken vänder.

Om kafferepen i vår stad
mig piska smått med nässelblad
utav sin vassa tunga,
då går jag till min flicka, jag,
där vankas kyssar - annat slag! -
där gracer pilar slunga.

Jag täljer hennes hjärtas slag,
och över knoppande behag
mitt öga hastigt flyger,
och än en ros på liljegrund
och än ett smultron på dess mund
jag över läppen smyger.

Om lilla mamma gör sin rund:
"Å, mjuka tjänare!", på stund
jag sitter så allvarlig
och lägger vackert mina ord
om sol och måne, hav och jord,
ty mamma, - den är farlig.

Sen vandrar jag så glättigt mild,
med själen full av hennes bild,
hem till min lugna kammar,
och över flitens trevna värv,
dess tysta, fredliga förvärv,
snart nattens lampa flammar.

Vårt liv, I bröder, är dock skönt,
av hoppets fagra rosor krönt,
ett liv av harmlös yra!
Var dag är som en lyrisk dikt,
och varje natt en kärleksbikt: -
Drick, bröder, med min lyra!


Project Runeberg, Fri Dec 17 03:41:46 2004 (runeberg) (diff) (history) (download) Next >>
http://runeberg.org/jnybom/

URN:NBN:se-d1998311
Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free