Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det ska bli samma slags vin vid alla borden!
Samma dag på kvällen i sängkammaren.
Ruffen och jag sitter på fulingen och håller
hvarandra hårdt hårdt i hand. Han är fuktig i ögonen, jag
blank om nästippen.
»Herre Gud, Ruffen», sa jag till sist, »hvem kunde
tro något sådant för trettio år se’n, när vi började med
en tunna sill och hela boden på kredit!»
Gustaf teg.
Men nu gjorde det ingenting att han teg, för jag
kände att han förstod mig ändå.
Ja, så föll jag honom om halsen och kysste honom.
Och så grät och skrattade jag om hvarannat, och så
kysste jag honom igen.
Hvem ska ligga här, här hos oss, Lovisa
Petterkvists!
Majestätet!
Jag kan inte tro det!
Den älskade människan. Jag menar fru Laxen!
Att ensam i stan gå och skaffa sig mässlingen!
Sådant är väntjänster — en af dem man aldrig
glömmer! Det känns alldeles som om jag höll på att kväfvas!
Tio minuter senare:
Ett afskuret snörlifsband är en otrolig lättnad.
Hvar folk som snör sig herbergerar sina
sinnesrörelser, begriper jag inte.
Ruffen gör mig alltid så innerligen gärna sådana
där små väntjänster.
»Det faller af sig själft, vännen lilla», sa jag, nu
tämligen säker på att jag stod på fötterna och inte på
hufvudet, »att vi måste skaffa nya möbler till —
»Kungsrummet.»
Hvilket ord: Kungsrummet!
»Duger mycket bra hvad vi har», sa Gustaf hastigt
»Vill du det, Ruffen lilla», sa jag mildt och lade
händerna på hans axlar: »Vill du det värkligen?
Ruffen puttrade och mumlade något som jag af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
