Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höfdingen så nådig och klappade med, och jag hörde
tydligt att han hviskade:
»Charmant, charmant!»
För ett sådant bifall kan man tåla med diverse
applåder på sin rygg, så mycket mer som Kullen sa,,
att det inte gjorde en smul hur stycket nu slutade.
Ruffen, raringen, kom in för att »trösta», hvilket
var snällare än snällt, efter han inte vet något värre än
när folk skrattar åt oss. Jag låtsade vara glad som en
spelman, men så snart jag kom åt, så smög jag mig in
i sminkrummet och lipade en vars för mig själf. Om
jag också kunde hålla humöret uppe för andra, så satt
det nog ändå där det satt, att jag gjort mig till narr.
Jag bara väntade, att de båda Döfva också skulle
gå sönder, men det gjorde de inte, som väl var.
Jag började litet smått räta upp mig igen.
Men bara helt litet.
Vågade inte mer, innan jag fick se hvad Kullen
åstadkommit med Carl.
När Apan spelades, smög jag mig ut i salongen
till Ruffen.
Jag var i den rysligaste ångest, innan Laxen kom
in. Jo, han hade ett rödt skynke kring höfterna,
tillräckligt stort för att kikuten skulle våga kika på
honom så mycket hon ville.
Det kändes, sorn om en sten hoppat från bröstet på
mig, och sedan skrattade jag i kapp med de öfriga.
Han var för tokig och så naturtrogen, att jag nästan
skulle ha kännt mig litet småförlägen, om jag varit
fru Laxen.
Människorna riktigt tjöt af skratt.
Jag stramade upp mig lite mer, så ändå lite mer.
Jag var nog en utmärkt direktör ändå, när allt
kom omkring!
Men — Gud —! Åh!
Hvad var det för ludet och lätt som kastade sig
från Ruffens bröst!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
