Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pepita!
Hon äntrade först upp på posetivet, tog därifrån
ett skutt på scenen och så upp på kamraten, mot hvars
kind hon tryckte sin och uppgaf ett lågt, kuttrande
lyckligt ljud, som jag aldrig hört förr.
Jag tog fram näsduken och snöt mig.
Den älskade älsklingen!
Hon trodde han var lefvande!
Men hvilken förfärlig chikan!
Tänk, om de tror, att vi släppt lös vår egen apa
för att skada deras pjäs och sysjetter!
»Söta, söta», hviskade jag matt åt Ruffen —
»försök locka henne till dig. Jag kan inte röra ett finger,
om du så slår ihjäl mig.»
Ruffen pallrade i väg så fort benen bar honom, och
strax därpå lockade han i kulissen:
»Pita lilla, Pita lilla!»
Pepita tryckte sin kind tätt intill kamratens och
grinade.
»Pita lilla, Pita lilla», lockade Ruffen igen och
vågade sig litet längre fram, nu med några nötter i
handen.
»Nej — se — mamma», ropade en barnröst i
salongen, »där ä deras pappa!»
Jag trodde jag skulle trilla af stolen.
Men då rörde sig de älskade guldsmidda händerna
därinne i dunklet igen, och den läspande rösten ropade
gång på gång:
»Charmant, charmant!»
Nu applåderade hela salongen, och så skuttade
Laxen, som inte alls tappat kontenangsen, än vildare
omkring, medan Pepita stolt höll sig kvar på hans axel.
När Ruffen några minuter senare kom igen med
det infångade olycksbarnet flämtande inom rocken, hade
han den stora äran att i förbifarten af vår måg bli
pre-sangterad för herr landshöfding, som var så nådig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
