Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kade när hon var frisk och fick tag i något hon tyckte
var lustigt.
Doktorn harklade till och sa:
»Dum apa, det här. Är tacksam, fullkomligt
tacksam. Duger absolut inte till människa!»
I början kallade han henne för »lilla Gustafva»,
efter lilla Gus, som han skulle reta mig med att hon
var lik. Men nu säger han: »Lilla Pepita», och det så
mildt och ömt, att–––-
Senare:
Försämring.
Jag fruktar det lider mot slutet.
Hennes oro är förfärlig.
Senare:
Ruffen och jag vakat hela natten och burit henne
utan uppehåll. Doktorn, som var här sent i går kväll,
kom nyss — före morgonemottagningen. Han stod
några minuter vid den lilla sängen och såg oändligt
missbelåten ut. Ögonbrynen ryckte och läpparna ryckte —
Så vände han sig om helt tvärt och gick utan att säga
hvarken god dag eller adjö.
Då visste jag att allt hopp var ute.
»O», tänkte jag, »om jag bara kunde få bort det
där ångestfulla uttrycket i ögonen på henne. Det
kommer att pina mig till döds — om jag blir tvungen att
minnas — det!
Plötsligen fick jag en idée.
»Håll henne, Gustaf», hviskade jag ifrigt
»Jag måste springa ut ett tag.»
»Men du spelar ju sjuk», sa Gustaf, som var lika röd
och svullen af gråt som jag.
»Det kan inte hjälpas», sa jag.
»Jag måste!»
Gustaf tog Pepita — jag byltade på mig hur som
hälst och gaf mig af ut.
Jag hade tur nog att träffa den, jag ville träffa,
alldeles i vårt hörn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
