Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han lofvade komma genast — och så sprang jag
hem igen, med hjärtat i halsgropen.
Bara på de få minuter jag varit borta, hade som
en skugga fallit.
Det lilla lifvet fladdrade nu som en flämtande
ljuslåga utan näring.
Jag gaf henne litet champagne och sedan väntade jag.
O, hur jag väntade!
Hvem kan mäta lidandets djup hos andra?
Hur kan vi människor veta, att inte ett djur lider
lika stora kval efter sina krafter som någonsin vi efter
våra–––-kval till både kropp och själ.
Och så måste de tiga, tiga!
Ändtligen hördes brådskande steg.
Det var hög tid på.
Så öppnades dörren och Laxen, klädd i sin
apkostym, kom intumlande under de muntraste språng.
Den lilla, nästan stela kroppen i mitt knä reste sig upp;
de halfbrustiia ögonen fick lif och glans, och med ett
smekande, kuttrande, jublande skri kastade hon sig kring
den så innerligt efterlängtade kamratens hals — tryckte
sin kind tätt, tätt intill hans–––-
Så en lång, darrande lycklig suck — —
Så — —.
— — Unga Laxen, som gret i kapp med oss,
har lofvat att ingenting säga. —
Jag känner mig just inte orka med några
kommentarier just nu. Hon ligger, iklädd sin vackraste drägt,
i en liten låda klädd med grönt, och har sitt lilla hvita
täcke öfver sig.
Nu ska jag försöka, om jag kan hvila.
Dagen därpå:
Pepita är begrafd i trädgården, helt grundt ännu,
för kelens skuld. I sommar ska hön få en liten kulle
och en sten med sitt namn på–––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
