Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
full damm, i glädjen att ändtligen en gång få tala ut,
»jag menar, att det finns människor inte alls långt ifrån
oss — värkligen inte alls långt ifrån oss, som inte blygs
att först skaffa sig många fler barn än de ha rättighet
till och att sedan inte häller blygas att vilja behålla
dem allesammans för sig själfva.»
»Det är deras förbaskade rättighet!» nästan skrek
han.
»Jaha, men då är det också min rättighet att gå
sorgklädd efter presis hur många apor jag behagar»
sa jag förnämt.
»Och om någon af våra små dog? Hvad skulle
svärmor då bära? Eldrödt, kanske?»
»Det är möjligt», sa jag stelt.
Nu började han att trafva omkring alldeles som
Ruffen, inte en smul svalare än ett stryklod.
Och den ska min stackars unge dras med hvar
dag!
»Jag ska säga svärmor», fnyste han till sist, fast
han nog trodde att han talade lugnt, »att det är i högsta
grad sårande det här — i högsta grad!»
»För hvem?»
»För oss — för huset — för allesammans!
Göra hela släkten likställd med ett djur!
För hon var väl ingenting annat än ett djur, skulle
jag tro.»
Jag öppnade läpparna för att säga något bäskt, men
det blef ingenting af! Så länge det bara var Ruffen
som sa, »att hon väl bara vore ett djur» — träffade
det mig inte en smul, ty jag kände ju, att i botten var
hon också för honom något mycket mer och bättre.
Men nu gaf mig de orden ett helt och hållet nytt
uppslag. För honom, som nu stod där — och för Ada —
och för alla de andra var hon ju värkligen »bara ett
djur!» Och då måste de ju känna sig sårade, —
»Vänta lite», sa jag helt stillsamt, fast jag darrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
