Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUTTONDE KAPITLET.
Vår egen. Strid och frid. Ett oförmodadt afsked
med oförmodade följder.
I går skickade jag två hundra kronor till
Norrlands förening för kvinnornas fasta försvar.
Vi gjorde bara det lilla villkoret, att en kanon
skulle gjutas för pängarna, att den skulle kristnas till
Carl Den Tolfte och skickas hit så fort det var möjligt.
Föreningen måtte det väl göra detsamma hvar den
ställer sina kanoner, men för oss vore det en för
innerligt stor och lycklig känsla att veta vårt alldeles
redlösa inlopp försvaradt af vår egen Carl den tolfte, som
vi både spelat ihop själfva och uppväckt från de döda
själfva på ett så särdeles eget vis. — –––-
I dag har det inte ens hjälpt att tänka på de
mormödrar, som inga barn har, och ändå är det lördag, då
jag alltid brukar vara snäll, eller åtminstone att bli snäll,
om inte förr, så när hälgsmalet ringde in. Det var
omöjligt stå emot, när klockorna ringde sitt: hälg in,
hälg in! Man måste öppna på hjärtedörren och ta emot
söndagskänslorna, och livad kunde då de stygga
känslorna göra annat än rusa ut?
Men man ringer inte hälgsmål numera — jag vet
inte hvarför. Inte är väl ett bruk dåligt, bara därför
att det är gammalt!! Vi människor behöfver minsann
riktigt väl litet hjälp — för att inte helt och hållet drunkna
i det jordiska. Åtminstone behöfver Jag hjälp!
Jag vet inte livad jag ville ge, om klockorna ljöd
just nu.
En timme senare:
Nu har jag ringt hälgsmål för mig själf — så godt
jag kunnat. Inte lät det så vackert — men nytta
gjorde det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
