Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grufligt livad det är svårt att vara ädel och
stor-sinnad alltigenom, när det inte ligger för ens naturell!
Senare:
Lilla tyskan har rest till Stockholm för att roa sig
några månader på Ungfraus bekostnad.
»Det är det minste jack kan gere för min mans
schöne und älskansvärde kusinsbarn», säger hon, »som
giort hele den långe schvåre rese hit bara för att hälse
på mick!»
Fanny är öfver lycklig! Höll nyss en fullkomlig
krigsdans härinne och så kröp hon tätt, tätt intill mig
och hviskade, att hon varit sk förfärligt svartsjuk, efter
hon — tyskan — var så förfärligt vacker.
Det där förstod jag.
Det lönar visst prata om, att man inte ska vara
svartsjuk!
Inte är man svartsjuk därför att man ska, utan
därför att man inte kan låta bli!
Och en faslig åkomma att ta på krafterna är det!
Fast nu är då jag, för min del, riktigt ledsen att hon
har rest - jag menar tyskan.
Jag vet inte livad jag ville ge, om jag fick se
Ruffen göra några små kabrioletter igen — just på livad
språk som hälst.
Det har kommit ett så ängsligt och hopknipt drag
kring munnen på honom, som jag alls inte tycker om,
och jag måste riktigt anstränga mig för att kunna dölja
hur tyst han har blifvit!
Senare:
Nyss bud från fru Ungfrau —
»Jack säge dick någet, min Lovise», skref hon:
»Mitt hus vare så tist — und schräckligt. Du hafver
två solstråler – jack hafve intet nu, när min mans
schöne kusinsbarn rest. Vilst du nicht låne mick den
ene — den siste — den lille sångfågel, som är glad
jämt — und så käck?»
Om jag ville!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
