- Project Runeberg -  Hemma i Jockmock /
252

(1896) [MARC] Author: Alfhild Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Pangar är ändå bara pängar! Tänk, om han
förlorat hälsan på kaffet i stället, det hade varit värre, det.
Efter middagen i dag satte jag mig bredvid
honom, när vi väl var för oss själfva, lade hans hnfvnd
mot min axel, och så sa jag:
»Jag står inte ut med att se dig gå och sörja på
det där viset för några usla tusen, Ruffen lilla.
Herre Gud, nog är pängar bra, men själafrid och
glädje är bättre — för de hjälper oss att dö, om också
pängar hjälper oss att lefva. Du får inte vara ledsen
mer, Ruffen, min. De där styfrarna kan vi undvara, de
är våra egna, vi är inte skyldig en människa redovisning
för dem, men lyckan vi fått kan vi inte undvara, och
för den är vi skyldiga redovisning.
Älskade vännen, nu ska vi kyssa hvarandra på det,
att den där förlusten är som om den aldrig funnits till.
Nog räcker det vi ha kvar till döddagar, och räcker det
inte, så har nog Vår Herre någon mening med det med.»
Ja, så kysste vi hvarandra riktigt hjärtligt och så
talade vi riktigt ut om saken, för det finns inte något
bättre än att få tala ut, och nu tycker jag, Gud ske lof,
att Ruffen är sig lik igen, om han också inte är så pigg
att han skulle vilja deklinera »der-di-dass», om han också
kom i tillfälle!!
Senare:
Vi höjer oss, sakta men säkert — —
Jag har så ofta på hemvägen från Enes tittat in
till Alfvens för att livila mig litet, så jag inte skulle se
allt för utschasad ut, när jag kom hem, för det tycker
Ruffen inte alls om.
Det har varit en så god plats, att hvila på!
Alltid lika tyst, alltid lika ljust, alltid lika fridfullt
och vackert. Ingen kamp, ingen oro för livad som är
rätt eller orätt. Här inne dömmer man - och känner
sig lycklig.
Men stanna där?
Nej, inte för aldrig det!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:37:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jockmock/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free