- Project Runeberg -  Hemma i Jockmock /
269

(1896) [MARC] Author: Alfhild Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

förmåga. Jag till och med berömde hennes man och
sa, att hon borde komma ihåg, hur rar han var, (rar,
den där!) och att om barnens natur var att växa från
mödrarna, så är det männens natur att växa fast vid
hustrurna, om de bara möter den goda jordmån som
be-höfs, för att de ska kunna slå rot
Ja, med ett ord, det blef en riktig uppbygglig
predikan med mågen till både a och o och byxor och
skolgång till mellanlägg, allt medan hjärtat sved, sved!
Ada torkade ögonen, såg litet förvånad ut, för hon
hade nog väntat sig helt annat, kysste mig och sa, att
jag hade så rätt och lämnade mig med bra mycket
lugnare sinne än hon kommit!
Men den som inte var lugn, det var jag, det!
Jag var djupt, ja Gud ske lof ända till botten
upprörd. Den här gången lönade det sig att fördjupa sig
i sig själf, så mycket slagg vände jag i dagen.
Nu tänkte jag också på Beda–––-tänkte och
förstod.
Skulle jag ha tyckt om, ifall min mamma, det hon
aldrig gjorde, skulle ha velat ta ifrån mig den
vackraste lycka en ung mor kan få känna, den, att med livarje
plagg hon syr tycka sig komma sin väntade älskling
ett steg närmare?
Hur hade jag inte drömt öfver de små mössorna —
hur hade jag inte presis sett den lilla älskade kroppen
sträcka sig i de små linnena — och nu skulle
»mormor» naturligtvis ta för sig hela fröjden ensam och låta
den där stackars ungen,, som så länge väntat på sin lycka,
få sitta där som ett mehä, och så fordrade jag till på
köpet, »att hon skulle vara tacksam och glad».
Detta var nog den värsta pärs jag någonsin
kämpat igenom i hela mitt lif.
Det var min naturs sista försök att få njuta en
förfluten lycka i första hand.
Nu hoppas jag striden ska vara öfver – för alltid.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:37:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jockmock/0269.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free