Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bitsjonen hos ungt folk! Det är farligt, ska jag säga
— mycket farligt. Tänk bara, hur han försakat och
arbetat för att kunna bli »skuldfri karl.» Får han nu
igen styfrarna som en nådegåfva, så–––-
Nej, det duger inte, duger inte alls. Men livad ska
jag ta mig till med dem!
Senare:
Nu vet jag hvad jag gör med Thores pängar!
Jag förskingrar dem — och »betalar igen när
jag får.»
Det var en lysande idée!
På en gång modärn och praktisk!
Senare:
Nu är det gjordt, och känner alla andra
försking-rare och föffalskare sig så hjärtans belåtna som jag nu,
så undrar jag då visst inte på, att det är så godt om
dem som det är.
Senare:
Har nyss varit hos Enes.
Där var jubelfröjd.
En knarrig moster de har i Hudiksvall (gammal
bekant till mig), har skickat Anna tre hundra kronor
som hjälp till en badresa, »efter hon varit så sjuk», och
lofvat litet mer längre fram.
»Att tänka sig», sa Ene, »att det är första gången
den där rika gemena otäcka gamla markattan — —»
> Allan, Allan», sa Anna, som såg så söt ut i sin
mjuka nattrock, att man bara ville kyssa henne.
»Den där alldeles utmärkta gamla markattan»,
menar jag, »den där älskade gamla markattan», menar jag.
»Markattans skål!» sa Anna, och höjde sin kopp.
(Vi höll på att dricka té!)
»Tack», sa jag högtidligt och höjde min tillbaka.
Så vi skrattade!
När jag smög mig därifrån, låg Ene på knä
framför Anna, med sitt hufvud i hennes knä och nästan
snyftade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
