- Project Runeberg -  Hemma i Jockmock /
304

(1896) [MARC] Author: Alfhild Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det är en ryslig vana begåfvadt folk har att
alldeles oförberedt kasta de mest lifsviktiga saker öfver
hufvudet på enkla människor och så begära, att man
ska förstå dem med ens.
Jag teg, det var det enda jag kunde göra, men så
småningom arbetade sig ändå en tanke fram — ja —
två! Jag tänkte på Kryckes, som också gjorde
oppossi-sjon en gång, men utan att ha den allmänna opinjonen
bakom ryggen, och på Villys ord då.
Inte att jag för allt i världen skulle ha velat att
Villy följt deras exempel, men det stack litet ändå —
både livad han sa — och inte sa..
Ska man göra oppossisjon, så bör det väl vara, vare
sig man kan eller inte! Men inte kunde det falla mig
in att ta upp de få kära minuterna med dispyter — allra
minst i sådana ämnen!
Det förstås af sig själft, att vi mangrannt följde
-våra kära gäster till slädarna.
Att Thore, midt framför allas ögon, tryckte
trolof-ningskyssen på Majas läppar, tyckte jag om, fast vi
kommit öfverens om att inte förlofva oss förr än vi
kunde gifta oss högst ett år därefter.
Just som slädarna satt sig i rörelse, kastade Villy
sig ur igen, tog mig i famn och hviskade, oklar i rösten:
»Tant Lova — — om Villy gossen någon [gång —
svajar åt sidan — så skrif, så där, igen. Det gjorde så
förbannadt ondt — och så förbannadt godt!»
Ja, så var de borta — kanske för alltid.
Så länge jag såg en skymt af slädarna stod jag
och vinkade, medan tårarna fick trilla bäst de ville.
»Lifvet är så förfärligt starkt», sa Esters moster en
gång. Och så är det. Det formar om folk så att man
ibland redan efter några få år inte ens känner igen
sina bästa vänner. Men Gud ske lof, det var mot kärlek
och kärleks lycka, som Villy gossen for! ,
Om något på jorden kan hålla hjärtat öppet och
varmt, så är det den.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:37:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jockmock/0304.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free