Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den eviga elden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN EVIGA ELDEN. 57
gifvit sig till att vråla ut öfver dalen i
ett öfvermod af smärta, en ny sång öfver
den sjunkna jorden, trotssång, nejsång,
han hade visat tänder, sjungit, utmanat,
alldeles ensam som han stod där på passet,
med en framtid för sig som gick rätt
emot den riktning alla andra lefvande
slagit in på. Eko sände hans rop ihåligt
tillbaka med hans egen brutna stämma,
så att han blef ännu vildare och
öfver-bjöd sig själf i vanvett. Och när han
mättat sitt hjärta med ensamhet och
för-nekelse hade han vändt om och gjort
front mot nordanvinden, hade gått in i
vintern. Ja, men den dagen hoppades
han ännu. Då hade det icke fallit honom
in, att man inte skulle kunna hämta eld från
fädernas heliga berg. Var icke berget
där, all elds ursprung, den odödliga
värmaren och förtäraren? Den utvägen öfver
alla utvägar fanns dock att gå till den
stora eldanden själf och slåss för en
gnista till lifsuppehället, och i detta hopp
hade där varit näring för hjärtat,
äfven-tyr, lyckas eller gå under.
Nu stod han på det utbrända berget.
Själfva eldens källa var uttorkad. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
