Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mot jökeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
MOT JÖKELN.
Det böljade med att de vilda
hundarna hängde i hälarna på honom,
därför att de voro säkra på att alltid få
det mesta af de djur han slog ihjäl. Ung
åt också en af hundarna då och då,
när han inte kunde få annat. Men där
var en i flocken som han alltid skonade,
emedan han kände igen honom från
de öfriga och vande sig att se honom.
Hunden fortsatte att följa honom, höll
sig inte längre i flocken, och Ung fann
sig i hans påhäng. Han var mycket
anspråkslös, närmade sig aldrig innan
Ung hade ätit och tog lydigt till
flykten bara denne såg åt honom. Det var
en tämligen liten hund med spetsig nos
och svansen snedt upprullad på ryggen.
Han lade bort att tjuta, emedan Ung
annars kastade sten på honom, och
lärde sig att skälla — alldeles hålla mun
kunde ju kräket inte, när något viktigt
passerade. Ung och hunden lade märke
till allt samtidigt, deras aldrig hvilande
ögon träffade hvarje föremål som rörde
sig inom mils omkrets, men hunden
spårade bäst. Han var oerhördt ifrig
på jakten, när han följde Ung på hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
