Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elddonet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20
ELDDONET.
var alls inte sällsynt, att elden lät sig se, i
synnerhet när Ung högg flinta i mörker;
då kunde ur stenen springa gnistor som
med sina i ett nu tända och lika hastigt
slocknade färger stänkte som små
sändebud från regnbågen och stjärnevärlden
mellan Ungs händer och kommo hans
tankar att yngla.
Men när nu vintrarna blefvo så hårda,
sedan jökeln hade slutit sig omkring
Ungs hem, då frosten stod skärande
utanför hålan och allt var is som klang
och sprang i den spända luften, då det
blef så kallt att Moa och barnen måste
bli liggande nere i röset, inpackade i
lag på lag af hudar, kom det öfver Ung
som under den första förtviflade tiden,
då han stod naken och ensam och kölden
hotande trädde honom in på lifvet: nu,
nu måste något göras, det omöjliga . . .
Han gjorde då det som låg närmast
till hands, gick ut ifrån det han redan
kände, han högg flinta. Dag efter dag
satt han uppe framför kojans ingång i
det svaga solskenet eller i snöyra, klädd
till ögonen i björnskinn, och slog flinta.
Han gaf sig aldrig någon rast, han slog och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
