Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elddonet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELDDONET.
121
krossade den ena flintbollen och gråstenen
efter den andra och såg det ryka af den i
den bitande frostluften, han satt i högar
af flisor och gaf inte efter, tröskade med
skärfvorna tills solen, som stod långt
borta, brusten och kall som en isklump,
hade hunnit öfver sin låga bana och
sänkte sig mot synranden bakom de
oändliga snöfälten. Natten kom med
norrsken och stora, skälfvande stjärnor,
och röset blef öfversnöadt; endast ett
brunt hål, där värmen från dem där nere
under jorden drog upp, röjde att någon
lefde där.
En hjord renar med knarrande klöfvar
gick förbi i den skrikande snön, de böjde
sina rimfrostiga mular mot marken och
läto höra det underliga, hudlösa strupljud
— rau — som är deras språk. Och
norrskenet hängde flammande öfver jökeln
och in i himlen som ett vanvettigt, tyst,
ödsligt skratt. Sjustjärnan blinkade
dimmigt, visade alla sina stjärnor och hängde
åter daggig i sin evighet.
Nästa dag satt Ung uppe framför
ingången till sitt hus i den svaga dagern
och slog sten, hopplös och outtröttlig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
