Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elddonet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
ELDDONET.
med slutet ansikte; endast näsborrarna
fortsatte att vibrera och gå. Han höll
värmen med sitt galna arbete, det var
allt hvad han hade för det; stackars
Moa trodde att mannen blifvit förgjord
af kölden.
Men Ung höll i. Eftersom elden fanns
där måste den väl också kunna drifvas
ut. Den måste sitta i en af stenarna,
och skulle han än ha den förbannade
turen att det var just den allra sista sten
i världen han fick tag i som dolde elden,
ja, då fanns det sten för tusen år att
hugga i stycken, och han skulle bli
urgammal, han skulle göra det. När
hans lager af stenar var förbrukadt,
hämtade han sig nya, släpade all lös sten i
omgifningen hem till bostaden och
knackade den sönder. Och den bittra vintern
gick.
Om sommaren hämtade Ung hem sten
från alla håll på fjällön, allt som låg löst
ofvanpå marken, ett helt berg af stenar
framför hålan; han gjorde inte stort annat
den sommaren än gick i de kalla ösregnen
och släpade hem sten, sten, sten, och
Moa, den innestängda, lät honom se sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>