Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elddonet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELDDONET.
137
hålan. Ofvanför gick frostvinden med ett
ensamt ljud genom natten. I fjärran
hostade det från jökeln, då isen bröt samman
i en klyfta. Det kom öfver Ung en
kvalfull känsla af att tiden gick. Han
måste slå eld igen, bara en enda gång
till. Och han slog eld. En lång, gulblå
och drypande gnista flög ur stenen. Nu:
Och i detta blixtljus är det som om
Ungs själ utvidgar sig så mäktigt att
han känner och är med i allt hvad
ljuset afslöjar, fast det är en för honom
ofattlig värld. Det är natt och vinter,
men öfverallt flamma ljus, och tusentals
människor äro i rörelse. Det är vid
ett gathörn i Chicago, och den magiska
gnistan droppar från ledningen öfver
spårvägslinjen. Oafbrutna rader af
upplysta och öfverfyllda spårvagnar passera
gatan, som är svart af människornas
vimmel, och ofvanför mullrar luftbanan fram
utmed upplysta våningar. Det snöar,
men staden ligger lefvande af
människor till fots och i vagnar, automobiler,
ändlösa tåg, rykande lokomotiv; staden
reser sina milslånga räckor af tornhus
som en glödande skog af järn och sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
