Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enhörningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENHÖRNINGEN.
179
ket var en hona och hade existerat ända
sedan djuren blefvo utdrifna ur det
förlorade landet. Då skulle enhörningen
inte ha fått någon make med sig utan
måst lefva ensam och blifvit en
gammal fröken, och därför var hon så lång
i kroppen och senig och så frätande
bitter mot världen. De få som
öfverlef-vat ett möte med henne berättade att
hon hade mycket små och röda ögon
som om hon gråtit en evighet, och när
man vid nymånen hörde det stöna
osaligt milsvidt borta på jökeln, talade man
om att det var enhörningen som nu stod
med svansen mot nordanvinden och
klagade som om hennes hjärta skulle brista
för den make hon aldrig haft.
Emedan hon aldrig fått ungar hade
hon bevarat den förfärliga
ungdomligheten i sina rörelser; hon galopperade
ännu som en kalf och var dock så
gammal att det växte henne flinta på
bogarna. Folk som berättade efter
ögonsyn och ännu ryste därvid sade att hon
var så rynkig i ansiktet och öfverallt,
där man kunde se för hennes hvita ull,
att man kunde skära sig på det, hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
