Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enhörningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
ENHÖRNINGEN.
kommit hel hem var det alltså
egentligen han som hade gäckat Eldgrim och
som stod i skuld till allfadern efter den
vändning sakerna tagit. Det var
Eld-grims ord.
Palavern ägde rum på Garmingarnas
boplats, Ungs gamla hem, som var
helig grund, och händelserna utvecklade
sig raskt. Då Hvitbjörn förstod, att Vår
i alla fall förvägrades honom och att
han inte skulle få eld till egen härd,
blef han ett ögonblick vred och gjorde
ofrivilligt en stångande rörelse med
huf-vudet, på hvilket han bar huden af en
mysktjur, med hornen kvarsittande, och
detta missförstod Eldgrim, drog magen
åt sig och böljade darra i ögonbrynen
som för ett kallt drag. Hvitbjörn log,
hans blod lade sig strax.
Och nu tog han sig för att undersöka
Eldgrim länge, gick öfver honom med
ögonen och skrattade till sist högt.
Därpå slog han pysslingen med ett litet
ris, det allra minsta han kunde finna,
och ville sedan gå. Men Eldgrim skrek
i himmelens höjd som i yttersta
barnsnöd, och Garmingarna stormade till från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
