Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvitbjörn och Vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVITBJÖRN OCH VÅR. 189
vanligt, och äfven de kringliggande
holmarna syntes mycket större. Jökeln
blänkte och mörknade med sina gröna
af-grunder mot blixtarna i de ljusa nätterna.
När regnet ett ögonblick slutade upp
att ösa ned stodo molnen himmelshöga
och hvita som eld, sällsamt lefvande,
växte fram ur sig själfva, svällde lysande
under solen, tills de åter slutit sig rundt om
och svepte en varm skur öfver jökeln.
Blixtarna slogo ned i isen och sprängde
den till dess grund, åskans brak gaf
genljud i de droppande klyftorna. Det
var vildt väder. Hvarken Hvitbjörn eller
Vår saknade elden den sommaren. Men
Hvitbjörn hade inte glömt vintern; det
brände honom ännu i själen att han hade
sett Vår lida. Han insåg att eld måste
skaffas.
Den vilda sommaren gick utan någon
annan viktig nyhet i hålan än att de
fingo ett underverk till unge, som
Hvitbjörn hojtande af lycka bar upp i regnet.
Han var född med två tandbissar och
blef af den hänryckte fadern vigd till
stora ting. Och en stor förtärare blef
han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
