Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvitbjörn och Vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVITBJÖRN OCH VÅR.
209
Men nu var Vår en barkad, ingrodd
husmoder som försvarade sitt, väpnad
med tysthet och med erfarenhet i att
se tiden an och låta allt blifva vid det
gamla så länge. Hon log uppriktigt när
Hvitbjörn hvarje år jublande anmälde ett
nytt skepp och så i väg, viss som hon
var på att det skulle förbättras och
byggas om ännu en gång. Blott när
han talade starkt och allvarligt om att
resa, så att hon tyckte, att hon kunde
se det för sig, blef hon rådvill och lät
blicken fara oförstående omkring
boplatsen, där hon växt fast. Nå, men
boskapen? Skulle den ut och segla på
vattnet? Vår hade en åker stående med
säd och en med lin, förutom en hel
köksträdgård med sängar och örter, timjan,
lök och rotfrukter — kunde hon ta sina
åkrar med? Hvad var det han sade?
Jo, Vår hade något att mista. Hon
höll husdjur och dref åkerbruk. Det
hade kommit alldeles af sig själf, först
då de inte hade eld och nöden tvang henne
att hjälpa sig på alla sätt, sedan då de
hade fått eld och det inte var något slut
på hennes uppfinningsförmåga. Korna
Joktln. *4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
