Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Islossningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLOSSNINGEN. 2 19
derna uppstickande som öar och holmar,
och här trängdes de vilda djuren i svarta,
vanvettiga flockar, som det var en fasa
att komma nära, medan lika många flöto
drunknade omkring öfver djupet.
Hvitbjörn, som byggt sina skepp halft för
nöjes skull, började ana en mening där
bakom; i den hårda nöden kunde han få
bruk för det han frambragt endast som en
lek. Hvitbjörn log så att ögonen
gnistrade öfver hela hans blonda ansikte.
Var icke solen hans vän? Kunde
han inte sätta sin lit till jorden? Den
hade ju själf gifvit honom eld, då han
ingen eld hade och stod ensam. Solen
och jorden hade slagit sig samman om
att töa upp jökeln och skänka Hvitbjörn
eld. Aldrig glömde han den dagen,
då fjället utanför hans boplats öppnade
sig som ett rykande svalg och släppte
ut eld ur jordens inre, en stund som
började med outsäglig skräck och slutade i
vild glädje.
Hela jorden skälfde som om dess
undergång var nära, det dånade djupt under
marken, förfärliga stötar kommo, så att till och
med Hvitbjörn kastades omkull, och från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
