Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Islossningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
ISLOSSNINGEN.
träsken kommo oigenkännliga ångestvrål;
djuren blefvo från vettet och blandade sig
om hvarandrautan tankepåvänellerfiende.
Och midt i den förlamande
dödsskräcken ser Hvitbjörn att eld vältrar upp ur
remnan i jorden, snåren brinna, och då
reser han sig och skrattar vanvettigt, förstår
hela skämtet, han vacklar bort mot elden,
ty jorden går i böljor under honom,
faller och skrattar och reser sig igen och får
slutligen elden fatt. Hans hjärta vill
sprängas af lycka och tack. Elden I Han
har eld och tjuter i öfverväldigande
glädje, han kommer stormande hem till
Vår som ligger på sitt ansikte och håller
sig fast, han svänger den brinnande
grenen öfver hennes hufvud. Eld, eld! Ja,
jorden hade gifvit Hvitbjörn eld, ty den
var så god.
Den dag då bålet brann i hans hus
gick han ut och grät i det varma
regnet, regn och tårar strömmade honom
ned i skägget, då han rusig och
bländad af tacksamhet såg upp i den
solbelysta skyn.
Det var nu många år sedan, och
Hvitbjörn hade vuxna söner, för hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
