Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Islossningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
ISLOSSNINGEN.
än företog sig sä höll jorden
stillatigande förbundet, och sol och regn gåfvo
växten.
Och det var ursprunget till Vårs
åkerbruk. Hennes förbund med jorden och
den tama boskapen hade varit hennes
lycka under alla de år då hon fick sina
barn och såg dem bli stora, medan
Hvitbjörn hvarenda dag talat om att bryta
upp och resa vidare. Men så länge de
bara stannade hade Vår fyllt hela sin
tillvaro med dagarnas möda och skapat
sina barn ett hem.
Hennes godhet blef aldrig glömd. Vårs
hjärta var så stort att hon fick våta
ögon när hon såg fåglarna flyga med
strå i näbbet till sitt bo. Hon var så
mild att de hårda karlar, som voro
hennes söner, aldrig skadade ett djur utom
för att lefva. Minnet af Vår blef för alla
tider knutet till kalfvarna och de små
lammen som tidigt på året lågo nyfödda och
frysande på marken vid sidan om sin
moder; själfva förårstiden blef uppkallad
efter henne och välsignad i hennes namn.
Men den dagen kom likväl till sist
då Vår fick mista sitt hem och gå
ige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
