Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Islossningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLOSSNINGEN.
227
Och när stormen lade sig och det
blef stilla var låglandet som en enda
uppsvälld sjö, sammanhängande med
hafvet. Långsamt häfde sig och sjönk
vattenspegeln med alla nattens stjärnor
i sin svarta, dränkande famn. Stora
hopar af omkomna djur flöto som öar
stilla på ett ställe, gungande som i
långsamma andedrag upp och ned på
djupet, en skog af kroppar, ben och
hornkronor, belyst af månen.
Men Hvitbjörn och alla hans hade
redan legat länge ute på öppna hafvet.
När Hvitbjörn förstod att jökeln och
jorden lågo i kamp och att det inte längre
fanns någon varaktig stad på det torra
gjorde han sina timmerflottar och skepp
i ordning, tog in lifsmedel och gick
ombord med hela sitt hus. Det var som
en dödens stund för Vår. Men de
brinnande bergen och eldregnet talade för
afresa. Så förtrodde de sig åt hafvet.
De voro redan långt ute då floden bröt
ned från bergen, böljan träffade dem
afmattad och utan att kantra farkosterna.
Det blef alldeles stilla, och flottiljen låg på
ett och samma ställe, i långsam höjning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
