Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I hammarens tecken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
I HAMMARENS TECKEN.
han jagade vidare; upp och ned gick den
och gräflingarna segnade döda bakom de
hvirflande hjulen. Hvitbjörn lade landet
öde milsvidt, svedde gräflingarna ut ur
snåren med eld och utrotade dem hoptals.
Allt hvad skog och gömslen hette blef
lagdt i aska, stäppen gapade afbränd och
svart så långt ögat såg. Det var som
vinterns straff öfver hela jorden, icke en
telning blef skonad. Gräflingarna yrde
som blad från träden i en härjande
frost-vind.
Dock, dråp och blodshämnd kunde icke
sona skadan. Det mättade icke Hvitbjörn
att se dödsrysningen fara öfver ansiktet
på de eländiga han hade dömt, men som
ännu icke visste hvad de hade gjort. Han
begrep att gräflingarna handlat i djup
ove-tenhet, de hade endast följt sin natur och
det var han som felat mest genom att
icke skydda sig mot dem. Det hade gått
honom liksom den som befriar en fångad
varg ur saxen och i nästa ögonblick har
honom hängande i strupen. De voro
skogs-väsen som icke kunde tänka, icke hade lärt
att minnas. Ogärningen var begången
utan allt förnuft, som en ögonblickets ingif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
