Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »När damerna föra krig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Och huru jag sträfvat och gnott och funderat,
Till slutet jag runorna har dechiffrerat,
Jag urkunden tolkat — och det är om detta
Som nu, mine bröder, jag går att berätta.
* *
*
När Oden jämte bröder sina tvenne,
Den ene Vile och den andre Ve,
Sig kastade i strid med Ymer, denne
Förskräcklige, hvars blod de ville se;
När så de honom lyckligt öfvervunnit
Och hade väl sitt jätteverk fört ut
Och blodet öfver alla bräddar runnit
Och gjort på hela jättevärlden slut —
De började af Ymers kropp att skapa
Den snöda värld, som nu vi lefva i.
Så tillkom människan — visst ingen apa,
Som Darwin påstår i sin teori.
De ett par vedträn hittade på stranden,
I hvilka Oden hastigt blåste lif — — —
Snart Ask och Embla krälade i sanden
Och sig betedde som ett äkta vif.
Dem själ gaf Vile; Ve, som det sig borde,
Gaf kropparna fason på bästa sätt;
(När Oden dem af ett par Ve’-Xrän gjorde
Var Ve ju härvid i sin goda rätt.)
Och gudarne dem bjödo, ej gå vilse
Och storma alltför hårdt på nyskapt kropp,
Att älska ömt hvarandra och att tillse,
Att jorden de med barn månd’ fylla opp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
