Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
upp ett fantom, en hotande olycka, ett digert,
gråsvart vintermoln, bland de lätta skyarna så
klumpigt, fult och lömskt som ett troil bland älvor.
Skräck och fasa! Ty i dag bär man för första
gången en splitterny dräkt, man är
vårsöndagselegant från topp till tå? Var finna tak över
huvudet, rädda den ömtåliga stassen? Där borta!
Låt oss springa! Fortare, fortare! Orkar inte,
hinner inte, måste andas, nu är det över oss, nu
stänker det, nu droppar det, nu regnar det, nu
häller det, nu öser det ned. Ett vårregn, ett ljumt,
smekande vårregn! Hur uppfriskande är det inte!
Och hur skrattretande att traska omkring — klafs!
klafs! — i sin bästa stass för varje steg allt
ömkligare att skåda! Kan det vara roligt det? Om
det kan! — men visserligen blott den våren. Gick
det en vinter före? Jag minns ej. Kommer det en
sommar? Jag vet ej. Sommar? Varför? Vadtill?
Det är ju vår.
Klarast minns man de hemliga mötenas
väntestunder. Man befinner sig i en park, på ett kafé, i
en gatukorsning var som helst. Egendomligt nog
känner man sig alldeles lugn, vilket kanske beror
därpå, att själen är överladdad med spänning. Det
är med dessa stunder alldeles som med hela denna
vår — det förefaller som om de varken hade
föregångare eller efterföljare. Den lilla skärva av en
värld, som man för stunden har under ögonen,
får ett utomordentligt intresse. Det kan vara ett
par barns lek på en bakgård, en boklåda vid kajen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
