Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
oresonlig. Hon medgav, att han hade alldeles rätt.
Han var för ung att binda sig vid en gammal
flicka. (Hon var nämligen ett år äldre än han.)
Det var alldeles nog att de höllo av varandra. Men!
Just därför hade han handlat ovärdigt då han
lockade ned henne i båten, narrade ur henne alla
de där dumheterna om förlovningen, tvingade
henne att göra sig till ett åtlöje genom att springa
upp som en toka och ropa: Jag vill i land!
För resten, vad gjorde han nu? Hade han något
medlidande med henne? Här tvingade han henne
att gå och gå och gå på denna avskyvärda väg!
Kunde han inte begripa att hon var trött? Varför
vände han inte? Nej hon skulle digna av trötthet.
Det var hans avsikt.
Men hon skulle visa, att hon icke ämnade digna.
Hon skulle vända.
Då sa han:
Kära barn, vi är unga och starka, vi ha
framtiden för oss. Det skadar inte, att vi tar oss en
promenad under glättigt samtal och förnuftigt
tankeutbyte. Om någon tid, antar jag, kommer vi
fram till Atlanten. Då kan vi vila några ögonblick
och bestämma om vi ska fortsätta till höger eller
vänster eller kanske rakt fram —
Jaså hån! Hon vände icke. Hon fortsatte. Han
skulle få sin vilja fram, han skulle se henne digna!
Hon var oförsonlig men icke oresonlig. Hon
medgav inför sig själv, att det delvis varit hennes eget
fel att hon sprungit upp, ropat och kommit båten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
